apelsinfabriken

när man är liten är man lycklig att ha ett hem
den som har ett hem som jag hade
kan inte förstå
hur det skulle vara utan

så blir man äldre och undrar var man är på väg
för man är på väg
till något
och det går inte att stanna hemma

oavsett hur många gånger man kommer tillbaka
oavsett att det inte finns något annat
så är hemma inte längre samma sak
och det föds en längtan
att hitta tillbaka
till något att kalla hem

jag är i en process
jag drömmer om turkosa hav och en vacker strandpromenad
ett ultimat klimat bortom isiga vindar
ett land med diversierad kultur
där vi får plats och passar in
under blå himmel ibland vid snöklädda berg
bland vänner och familj
men en mening att fylla
var är vi då?

letar i mitt okända Europa
undrar över den tropiska betongdjungeln i öst
det finns en plats mellan
där alla mina bitars puzzel blir den värld jag längtar till

Jag fick syn på honom och jag såg en dröm
i hans ögon
men den var alldelles obekant
jag förstod
han strålade vänlighet och kärlek
så var det faktiskt
även om det var på främmande språk

han bar ett energifält
så plöttsligt
vi gick sida vid sida
kände mig klistrad i kontur
våra rörelser blandades
jag försökte kämpa emot
men jag var motpolen han väntat på

så vandrade vi runt i varandras gränsland
och jag undrar hur det gick till
att höra hemma så främmande platser
så olikt allt jag förutsett
men ändå
självklart och rätt
och jag vet att det är kärlek
och jag är lycklig som upplever ett av många sätt

var är dom?
vem är dom?
hur blir jag en av dem?

jag vet att dom finns
jag vet vem dom är
men jag vet inte hur man gör

Ibland blir det så tomt
saknas
en känsla av hopplöshet
att bli det offer jag självföraktar
men felet är inte brist på sällskap
eller brist på vänner
men brist på tid lust passion
att göra något
som läggs till det vi kallar livet

vel och val
hundra ting att göras
inget att stimuleras av
vilsen, förvirrad, nästan handikappad
skulle det vara så svårt?
olust och likgiltighet
en uttröttad jakt på meningsfyll syssla
och den där passionen blinkar retfullt
hånskrattar
tro aldrig du kan
besegra spöken
vars liv inte ens finns
och du låter dig inte förgöras
men väl förundras över insikt
att du fortfarande inte vet vad du vill

och undrar så
är det bara inbillning?
att du vet vem du är
och att du tror att du vet vad du gör
när du inte ens kan svara dig själv
vad vill du?