apelsinfabriken

Apelsinfabriken är egentligen inte min. Den har jag lånat, modigt utan tillstånd. Men den dag dess rättmätiga behöver en blogg finns jag till deras försvar, laddad med hejarrop. Sprungen ur passion - från en säker källa till inspiration - med mod och beslutsamhet att fortsätta kämpa på svullna fötter genom sin krokiga vandring.

Dessa deras tankar som aldrig släppte taget.
Som kunde blivit liv som de aldrig levde.
Blev istället drömmar de förverkligat.

Jag tänker allt som ofta på liven vi aldrig levde, på grund av valen vi aldrig gjorde, på platserna vi aldrig kom till och människorna vi aldrig talade med igen. Jag tänker på tankarna vi ständigt tänkte, på hur känslorna styrde stegen och hur min iver ibland kramade andan ur hjärtat under dessa jakter på mitt efterlängtade. Jag trodde jag visste hur allt skulle se ut. Jag hade många bilder av kommande minuters film, jag visste sånger som jag ännu inte fått höra, det fanns så oändligt många vyer jag ännu inte sett och det fanns en pojke jag skulle få kyssa.

Poängen är inte huruvida eller vad som blev. Poängen är att liven vi aldrig levde finns kvar och lever upp. Som fåglar viskande förklarar att jag valt en alternativkostnad till min sömnlöshet. Elektronernas strävan är enkel, våran är oklar mot vad. I tid och rum rymms ingen evighet, men tanken är starkare att fånga mer än så.

Tankarna som aldrig blir mer och alla dom som tänks en gång till. 
Var tog dom vägen, varför stannar dom kvar?